Mörker i norr

Publicerat 29 augusti 2010 kl. 18:44 av erik

Jag tycker att det är dags att svenska folket ser sanningen i vitögat: det finns rasister mitt i bland er. Och de är ganska många.

Min kollega Martin Ezpeleta i Argentina är en av de som öppnat ögonen och nu försöker öppna andras. Läs gärna hans blogg och krönikor. Men vi måste vara fler som säger ifrån. Så börja tala med varandra, vänner, innan det är för sent.

Visst finns det sociala problem även i Sverige, men det går inte att lösa dem genom att piska upp rädslor och hat. Det gick inte på 30-talet. Och det går inte nu. Inte om man vill bevara demokratin.

» «

Bloggdebatt med Magnus Linton

Publicerat 27 augusti 2010 kl. 18:35 av erik

Blev häromdagen angripen av Magnus Linton på hans privata blogg, vilket ledde till ett stundtals hätskt, men - tror jag - ändå för andra ganska underhållande och informativt replikutbyte. Mellan de hårda orden handlade debatten om våra respektive böcker, drogpolitik och den något märkliga historia som ledde till att det blev två böcker i stället för en. Kan läsas här i kommentarerna.

Observera att detta inte är någon recension av Lintons bok. Och att min medförfattare Lasse Wierup inte kunnat bemöta de anklagelser som han utsätts för. Tycker dock ändå att det bitvis var hyfsat klargörande i sakfrågorna, trots de retoriska övertrampen.

» «

Massmord på papperslösa

Publicerat 27 augusti 2010 kl. 07:57 av erik

Två dagar i rad har jag rapporterat om det otäcka som hänt i delstaten Tamaulipas. Först nyhetstexten om massakern på 72 papperslösa i torsdags och sedan analysen av dådet och migranternas situation i fredagstidningen.

» «

Fler politiska mord i San Juan Copala

Publicerat 22 augusti 2010 kl. 08:37 av erik

Sent natten till söndagen nås jag av nyheten om att fyra civila triqui-indianer i San Juan Copala dödats i ännu ett bakhåll av paramilitärer.

Sedan nyår har minst 20 människor mördats i detta lilla samhälle i delstaten Oaxaca (Mexiko), där en stor del av invånarna har organiserat sig i en så kallad autonom kommun, inspirerade av zapatiströrelsen i Chiapas.

Trötta på korruption och maktmissbruk har de tagit aktivt avstånd från allt vad partipolitik och statliga stödprogram heter. Men det finns också en grupp i San Juan Copala som motsätter sig denna rörelse och som får ekonomiskt (och troligen också väpnat) stöd av delstatsguvernören Ulises Ruiz och hans parti PRI.

Det upptrappade våldet mellan dessa båda grupper - där de PRI-stödda paramilitärerna är de mest blodbesudlade - är djupt oroande och påminner om månaderna som föregick massakern i byn Acteal i Chiapas 1997.

San Juan Copala är i dag i praktiken isolerat från omvärlden. Vattenledningar har kapats, så även elledningar, och de fredliga försök som gjorts för att bryta paramilitärernas belägring har hittills bara mötts av skarpa skott. Bland annat sköts en finländsk och en mexikansk människorättsaktivist till döds i april när de deltog i ett försök att frakta matvaror till samhället.

Den lokala polisen gör i praktiken ingenting, trots att Amnesty Interational och en rad andra organisationer krävt att paramilitärernas vägspärrar hävs. Tvärtom förefaller polisen umgås vänskapligt med de regeringstrogna paramilitärerna runt San Juan Copala.

Internationella påtryckningar kan i detta läge spela en viktig roll. Här finns ett mallat protestbrev om attacken mot karavanen i april - i det hittar ni e-postadresser till federala och lokala myndigheter. Adresserna är till för att användas.

» «

Legalisering av droger

Publicerat 20 augusti 2010 kl. 08:12 av erik

Har ett uppslag i DN i dag om den senaste tidens debatt om en legalisering av droger här i Mexiko.

- Läs hela paketet här.

(Uppdatering: nu finns minirepet från Cuernavaca och analysen utlagda även på dn.se).

För motargument, läs bland annat min intervju med Edgardo Buscaglia från i juli (skrolla ned till 2:a artikeln).

Så vad säger ni? För, emot eller pass?

Mer om knarkkriget finns här, här, här, här, här och på andra ställen i arkivet. Och i min senaste bok, så klart.

» «

Bilbomb i Bogotá

Publicerat 12 augusti 2010 kl. 17:05 av erik

50 kilo sprängmedel exploderar mitt i ett av Bogotás affärsdistrikt, precis utanför Radio Caracols lokaler. Minst nio skadade och relativt omfattande materiella skador. Hittills inga döda.

Är det här månne Farcs sätt att kommentera tisdagens tal om mer samarbete mellan Colombia och Venezuela? Eller finns det andra som kan ha intresse av att sätta käppar i hjulen för ett närmande mellan Santos och Chávez? Kanske rent av ett hot riktat mot Caracol?

Vad tror ni?

» «

Rapporteringen om Latinamerika i förändring

Publicerat 2 augusti 2010 kl. 00:35 av erik

Under hela 1980-talet var Latinamerika hett i svenska medier. Sandinisternas revolution i Nicaragua, inbördeskrigen i El Salvador och Guatemala och demokratirörelsernas envisa kamp mot militärregimerna i Sydamerika skapade rubriker och rörde upp känslor bland gräsrötter i Sverige. Solidaritetsrörelser växte fram, studieresor arrangerades och tiotusentals chilenare, argentinare och andra latinamerikaner gavs asyl.

Så kom 90-talet med kommunismens fall i Europa och fredsavtal och demokratiseringsprocesser i Latinamerika. Ett relativt lugn lade sig över kontintenten - trots att de sociala problemen och orättvisorna bestod - och många av de svenska mediernas bevakning avtog.

Från slutet på 90-talet och fram till mitten på 2000-talet hamnade Latinamerika i närmast total medieskugga i Sverige. SVT och en rad tidningar fanns bland dem som drog ned på bevakningen, och det trots att intresset hos många läsare inte nödvändigtvis hade avtagit.

Jag var själv en av de där frustrerade läsarna/tittarna/lyssnarna. När jag blev Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika 2007 ville jag därför försöka göra något åt saken.

Efter tre år som korrespondent kan jag konstatera att det generella medieintresset för kontinenten förefaller ha ökat. Och det ganska markant.

Det kan självklart fortfarande bli bättre. Men trenden har vänt.

Detta tilltagande intresse har en rad olika orsaker. Händelseutvecklingen i Latinamerika, med en ny stark vänstervåg i centrum, har naturligtvis spelat in.

Förhoppningsvis har jag också själv haft någon liten del i trendbrottet, tillsammans med mina korrespondentkollegor Lars Palmgren (SR), Henrik Brandão Jönsson (Sydsvenskan/GP), Claes Aronsson (TT), och utmärkta frilansjournalister som Magnus Linton, Julia Svanberg och Erik Halkjaer.

Men även de så kallade nya medierna har varit viktiga. De allt fler bloggande svenskarna på plats i Latinamerika bidrar till att höja ribban för vad som är acceptabelt från en korrespondents penna. Många specialintresserade söker numera sin information från dem eller från utländska medier på internet, vilket gör att den tid då korrespondenten fick stå oemotsagd som sin världsdels uttolkare definitivt är över (som tur är).

Under senare år har jag flera gånger hört svenska redaktörer förvånat konstatera att artiklar om Latinamerika ligger mycket högt i läsarfrekvens i nätupplagorna (där det är lättare att mäta sådant). Intresset är med andra ord fortsatt stort.

Detta märks också av genom att hybrider av bloggar och tidskrifter, som utmärkta Latinamerika.nu eller Fredsobservatörerna, har en trogen och växande publik. Steget från att skriva där till att arbeta professionellt som journalist är inte särskilt stort, vilket ökar kompetensen inom kåren.

Men ibland undrar jag vad som händer med alla svenska LA-bloggare som återvänder hem. Många av er som bloggat medan ni studerat vid en resande folkhögskolekurs eller arbetat som biståndsarbetare, fredsobservatörer eller inom den privata sektorn sitter på en så stor kunskapsbas att den borde utnyttjas bättre. Kanske någon typ av forum eller facebookgrupp (är själv inte medlem) kunde vara ett sätt? Tipsa mig gärna om det redan finns sådana forum.

» «

---

Sida: « [1] 2 3 4 5 6 7 ... »