I dag, söndag, publicerar finska Hufvudstadsbladet mitt rep och analys om triqui-indianerna i San Juan Copala och Jyri Jaakolas föräldrars besök i Mexiko (texterna är än så länge inte utlagda på HBL:s webbplats).

Tidigare i veckan publicerades samma jobb i Dagens Nyheter (huvudtexten finns på nätet här).

För den som vill hålla sig uppdaterad om vad som händer i San Juan Copala har den autonoma kommunen bland annat en egen blogg här.

De av er som vill framföra åsikter eller vädjanden till de mexikanska myndigheterna gör det lämpligast till ambassaderna i Finland och Sverige. Eller via direkt kommunikation med federala eller lokala myndigheter (här allmänna epost-adresser till PGR, CNDH och t-r-e relevanta myndigheter i Oaxaxa). Jag besvarar också gärna frågor här nedan i kommentarsfältet.

Min kollega Martin Ezpeleta i Argentina är en av de som öppnat ögonen och nu försöker öppna andras. Läs gärna hans blogg och krönikor. Men vi måste vara fler som säger ifrån. Så börja tala med varandra, vänner, innan det är för sent.

Visst finns det sociala problem även i Sverige, men det går inte att lösa dem genom att piska upp rädslor och hat. Det gick inte på 30-talet. Och det går inte nu. Inte om man vill bevara demokratin.

Observera att detta inte är någon recension av Lintons bok. Och att min medförfattare Lasse Wierup inte kunnat bemöta de anklagelser som han utsätts för. Tycker dock ändå att det bitvis var hyfsat klargörande i sakfrågorna, trots de retoriska övertrampen.

Sedan nyår har minst 20 människor mördats i detta lilla samhälle i delstaten Oaxaca (Mexiko), där en stor del av invånarna har organiserat sig i en så kallad autonom kommun, inspirerade av zapatiströrelsen i Chiapas.

Trötta på korruption och maktmissbruk har de tagit aktivt avstånd från allt vad partipolitik och statliga stödprogram heter. Men det finns också en grupp i San Juan Copala som motsätter sig denna rörelse och som får ekonomiskt (och troligen också väpnat) stöd av delstatsguvernören Ulises Ruiz och hans parti PRI.

Det upptrappade våldet mellan dessa båda grupper - där de PRI-stödda paramilitärerna är de mest blodbesudlade - är djupt oroande och påminner om månaderna som föregick massakern i byn Acteal i Chiapas 1997.

San Juan Copala är i dag i praktiken isolerat från omvärlden. Vattenledningar har kapats, så även elledningar, och de fredliga försök som gjorts för att bryta paramilitärernas belägring har hittills bara mötts av skarpa skott. Bland annat sköts en finländsk och en mexikansk människorättsaktivist till döds i april när de deltog i ett försök att frakta matvaror till samhället.

Den lokala polisen gör i praktiken ingenting, trots att Amnesty Interational och en rad andra organisationer krävt att paramilitärernas vägspärrar hävs. Tvärtom förefaller polisen umgås vänskapligt med de regeringstrogna paramilitärerna runt San Juan Copala.

Internationella påtryckningar kan i detta läge spela en viktig roll. Här finns ett mallat protestbrev om attacken mot karavanen i april - i det hittar ni e-postadresser till federala och lokala myndigheter. Adresserna är till för att användas.

- Läs hela paketet här.

(Uppdatering: nu finns minirepet från Cuernavaca och analysen utlagda även på dn.se).

För motargument, läs bland annat min intervju med Edgardo Buscaglia från i juli (skrolla ned till 2:a artikeln).

Så vad säger ni? För, emot eller pass?

Mer om knarkkriget finns här, här, här, här, här och på andra ställen i arkivet. Och i min senaste bok, så klart.

Är det här månne Farcs sätt att kommentera tisdagens tal om mer samarbete mellan Colombia och Venezuela? Eller finns det andra som kan ha intresse av att sätta käppar i hjulen för ett närmande mellan Santos och Chávez? Kanske rent av ett hot riktat mot Caracol?

Vad tror ni?

Så kom 90-talet med kommunismens fall i Europa och fredsavtal och demokratiseringsprocesser i Latinamerika. Ett relativt lugn lade sig över kontintenten - trots att de sociala problemen och orättvisorna bestod - och många av de svenska mediernas bevakning avtog.

Från slutet på 90-talet och fram till mitten på 2000-talet hamnade Latinamerika i närmast total medieskugga i Sverige. SVT och en rad tidningar fanns bland dem som drog ned på bevakningen, och det trots att intresset hos många läsare inte nödvändigtvis hade avtagit.

Jag var själv en av de där frustrerade läsarna/tittarna/lyssnarna. När jag blev Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika 2007 ville jag därför försöka göra något åt saken.

Efter tre år som korrespondent kan jag konstatera att det generella medieintresset för kontinenten förefaller ha ökat. Och det ganska markant.

Det kan självklart fortfarande bli bättre. Men trenden har vänt.

Detta tilltagande intresse har en rad olika orsaker. Händelseutvecklingen i Latinamerika, med en ny stark vänstervåg i centrum, har naturligtvis spelat in.

Förhoppningsvis har jag också själv haft någon liten del i trendbrottet, tillsammans med mina korrespondentkollegor Lars Palmgren (SR), Henrik Brandão Jönsson (Sydsvenskan/GP), Claes Aronsson (TT), och utmärkta frilansjournalister som Magnus Linton, Julia Svanberg och Erik Halkjaer.

Men även de så kallade nya medierna har varit viktiga. De allt fler bloggande svenskarna på plats i Latinamerika bidrar till att höja ribban för vad som är acceptabelt från en korrespondents penna. Många specialintresserade söker numera sin information från dem eller från utländska medier på internet, vilket gör att den tid då korrespondenten fick stå oemotsagd som sin världsdels uttolkare definitivt är över (som tur är).

Under senare år har jag flera gånger hört svenska redaktörer förvånat konstatera att artiklar om Latinamerika ligger mycket högt i läsarfrekvens i nätupplagorna (där det är lättare att mäta sådant). Intresset är med andra ord fortsatt stort.

Detta märks också av genom att hybrider av bloggar och tidskrifter, som utmärkta Latinamerika.nu eller Fredsobservatörerna, har en trogen och växande publik. Steget från att skriva där till att arbeta professionellt som journalist är inte särskilt stort, vilket ökar kompetensen inom kåren.

Men ibland undrar jag vad som händer med alla svenska LA-bloggare som återvänder hem. Många av er som bloggat medan ni studerat vid en resande folkhögskolekurs eller arbetat som biståndsarbetare, fredsobservatörer eller inom den privata sektorn sitter på en så stor kunskapsbas att den borde utnyttjas bättre. Kanske någon typ av forum eller facebookgrupp (är själv inte medlem) kunde vara ett sätt? Tipsa mig gärna om det redan finns sådana forum.

De uppger att militären gripit dem på oklara grunder och att marijuanan som beslagtogs i deras bil den 18 december förra året hade placerats där av soldater. Dessutom berättar de att de fick ögonen förbundna, att de torterades med elchocker och till och med hotades med avrättning.

Med andra ord utsattes de för det som förefaller ha varit militärens "standard operating procedure" i Ciudad Juárez under de två år då de grönklädda kunnat göra vad de velat i kriget mot maffian (från mars 2008 och fram till helt nyligen, då federal polis tog över - och de senares människorättsfacit har tyvärr inte varit bättre).

Vi är flera korrespondenter här i Mexiko som har försökt göra omvärlden uppmärksam på denna enorma och växande rättsröta i vilken minst 400 personer (troligen flera tusen) - och många helt oskyldiga - har utsatts för utstuderat grym tortyr.

Se bland annat här, här och kapitel 11 i min bok Kokain.

Det som är udda i detta fall är de gripnas nationalitet. De är nämligen amerikanska medborgare. Naturligtvis kan det, som militären hävdar, röra sig om ett sätt för de gripna att slippa ta ansvar för sina eventuella brott.

Men historien låter så bekant - jag har hört den berättas av mängder av Juárez invånare - att det är svårt att avfärda den som påhitt. Kanske kan det här fallet få lagstiftarna i Washington att vakna. Läs mer i Wall Street Journal.

Sedan tidigare finns RSS för bloggen, men eftersom jag inte vill sitta och länka till artiklarna i inläggen tänkte jag att det kunde vara bra med ett nytt flöde enbart för artikelarkivet.

Använd gärna dessa flöden för länkar på era bloggar eller liknande.