Venezuela, lite fotboll och maanga stoen

Publicerat 13 januari 2007 kl. 00:08 av erik

Okej, snabb recap. Hade ett par ganska traakiga dagar i Havanna paa slutet, var lite seg och troett och leds paa att bli sedd som en pengapaase av kubaner och som ett freak av turister. Logistiken var ju dessutom en mardroem foer en journalist.

Saa naer jag igaar lyfte fraan Havannas flygplats med utmaerkta Copa Airlines var det en laettnad. Och flygplansmaten var en gastronomisk hoejdpunkt efter tolv dagar av ytterst mediokra maaltider.

Landade i Caracas sent paa kvaellen, hade ett mindre slagsmaal med de maerkliga bankomater som de har haer. Jag menar, vad aer grejen med att tvingas knappa in siffrorna som om man var hoeg paa amfetamin? Man faar liksom inte taenka laengre aen en halv sekund paa hur mycket man ska ta ut foer da skriker den "TIME OUT", och om man vael lyckas ta sig foerbi det stadiet saa aer naesta absurda fraaga "vilka aer de tvaa sista siffrorna i ditt passnummer" och om man inte svarar raett paa den fraagan inom tvaa sekunder saa skriker den "TIME OUT" och saa faar man boerja om fraan boerjan - och har man riktig tur saa fraagar den "vilka aer de tvaa FOERSTA siffrorna i ditt passnummer" naesta gaang, och saa aer man koerd igen...

Jaja, till slut fick jag mina pengar. Aakte in till stan, hamnade paa ett hotell som visade sig vara ett slags motell som frekventeras av aelskande par. Sa jag saag Chavez haalla tal paa tv fraan Nicaragua, ackompanjerad av intressanta ljudeffekter fraan rummen intill.

Och sen, naesta morgon, faar jag svar fraan DN: aak till Maracaibo, Sveriges landslag i fotboll spelar match daer paa soendag! Visst, bara tio timmars bussfaerd bort. Men det laet ju kul, saa jag aakte ut till flygplatsen, skrev upp mig paa vantelistan och kom till slut med ett plan. Floeg ut oever kusten och tillbaka igen, landade, aakte in till stan, och haer aer jag nu paa internetkafeet intill Hotell Shariff (ja, de stavar det saa).

Next: ringa landslaget.

» «

Friheten och revolutionen

Publicerat 8 januari 2007 kl. 17:34 av erik

Tog det bara lugnt i helgen, gick på konstmuseum, jazzkonsert och såg en helt okej kubansk film på bio ("Mañana"). Sedan lyssnade jag till när min indisk-kanadensiska vän Zarina berättade om hur det är att arbeta som socialarbetare i Thailand när man är uppväxt i Bombay. Allt medan en fuktig havsbris rufsade om håret på oss.

Har med andra ord kommit över min gnällighet.

Och fokus har skiftat. På torsdag lyfter planet mot Venezuela. Chavezlandia väntar.

Hoppas allt är väl med er. Uppskattar era kommentarer mer än ni anar, compas.

Och förresten, om någon har kritik mot det jag skriver så är det helt okej att föra fram den också. Det här är inte Grandma, ni vet.

Hablando de eso, det här landet väcker väldigt dubbla känslor. Det går inte att förneka att många av de sociala reformer som genomförts på Kuba gör landet närmast unikt i Latinamerika - hälsovården, utbildningen, kvinnors rättigheter... allt är imponerande.

Men som fritänkande människa och journalist har jag väldigt svårt att acceptera att det, som någon uttryckte det, krävs en "trade-off" för att åstadkomma allt detta - en trade-off som innebär att man inte får säga eller skriva vad som helst och att inte vem som helst kan få tillgång till internet eller en mobiltelefon.

Det finns dem som menar att allt handlar om vad man menar med "frihet". Frihet från hunger. Frihet från att ens barn dör i sjukdomar som lätt går att bota. Eller frihet från att någon hindrar en från att säga vad som helst.

Jag vägrar att välja. Kanske för att jag inser att jag antagligen hade suttit inspärrad nu om jag fötts i Kuba.

Men framförallt för det absurda i resonomanget om "den upplyste despoten".

Kuba har en av världens mest välutbildade befolkningar. Oavsett hur mycket man odlar ledarkulten kring Fidel Castro, så framstår därfor ledarskiktets censur närmast som en desperat rädsla för att avslöjas som inkompetenta, snarare än som "de upplystas vänande om det kommunistiska medvetandet".

Landet är dock utan tvekan fascinerande. Det utgör en sista utpost för den samhällsmodell som försvann som realistiskt alternativ åren 1989-91. För många unga vänstermänniskor i Latinamerika (och även i andra delar av världen) representerar Kuba dock fortfarande ett alternativ.

Frågan är bara om de inser vad detta alternativ innebär i praktiken.

» «

Havanna blues

Publicerat 6 januari 2007 kl. 18:28 av erik

Efter en veckas intensivt arbete i Havanna är jag helt slut. Att på sa kort tid försöka sätta sig in i och sedan förklara det ytterst komplicerade och kontroversiella landet Kuba för en svensk allmanhet var en rejäl utmaning. I fredags gick i alla fall en "Världen Special: Kuba" på ett uppslag i DN.

Och nu behover jag lite ledigt.

När jag igår hade skickat min sista inbokade artikel (en krönika till UNT som gar pa söndag) kände jag hur energin försvann ur kroppen. Bestämde mig for att ta ledigt och gå på en konsert.

Hamnade på ett stalle nära Plaza de la Revolucion. Ett halvkänt kubanskt band spelade son-pop-salsa och jag fann mig plötsligt sittande med en stor grupp utländska studenter från en språkskola. Det var tyskar, schweizare och en och annan kanadensare.

Efter konserten följde jag med några av dem in till Habana Vieja och åt en sen middag pa La Bodeguita del Medio, Hemingways gamla stammishak, som numera är ett "must-see" i Havanna.

Det var skönt att prata lite strunt med dem. Men då och då kände jag mig som ett freak.
"Vadå, har du inte varit runt och sett alla turistattraktioner?"
"Vadå, du dansar salsa, men har inte hunnit med det än?"
"Vadå, du tycker både att de sociala reformerna ar imponerande OCH att det är för jävligt att internet och media censureras och att oliktänkande förföljs? ...är du inte bara för eller emot?"
Och så vidare.

Saknar en cafe latte i goda vänners lag pa Copacabana (den vid Hornstull). Som substitut kanske jag kan hitta nån blueskonsert i kvall...

Förresten. For the record. Har hittills bara fått positiva erfarenheter av mina många moten med kubaner.

» «

Nyår i Havanna

Publicerat 1 januari 2007 kl. 19:44 av erik

Ibland är det konstigt, det här med att vara journalist. Jag landade här i Havanna för ungefär 36 timmar sen. Under den tiden har jag hunnit sova för lite, äta för lite, avspisa en extremt dominant men vänlig kvinnlig ”fixare” i 60-årsåldern, känna mig helt bortkommen i denna märkliga stad som känns som om någon kört en amerikansk 50-talsfilm och Nicaragua i en mixer, fira nyår med en chilenska, en spanjorska, en kubanska och en tysk, intervjua en ledande oppositionsledare, och skriva en artikel för DN om läget i landet.

I say no more.

Nyårsfirandet var skoj, även om jag saknade en viss stjärna vid tolvslaget. Men jag blev som tur var något distraherad av att kubansk tv körde en lång och något komisk hyllningskavalkad av bilder på Fidel vid tolvslaget. Sedan skuttade den korpulente tv-hallåan i stolen när han ropade "Viva Fidel! Viva Cuba! Viva la Revolucion!"

God fortsättning, kära vänner och familj!

» «

Adios Guatemala!

Publicerat 30 december 2006 kl. 21:09 av erik

Säga vad man vill om Guatemala, men det är inte i alla länder som man kan gå och lägga sig till den här utsikten!

Huvudstaden är omgiven av flera vulkaner, av vilka flera är i högsta grad aktiva.

Och det trådlösa nätverket på flygplatsen fungerar riktigt bra. Så gott slut, compas.

» «

Tio år senare

Publicerat 29 december 2006 kl. 15:47 av erik

Guatemala Citys svala luft är en välsignelse efter fem dagar på stranden. Och som bonus: en stabil internetuppkoppling!

Ja, playan må vara vacker som ett vykort och trygg som en Astrid Lindgren-bok, men efter några dagar av svettig hetta började jag klättra på väggarna.

Att det här landet dessutom är ett slags fängelse för nästan alla som bor här gör inte saken bättre. Den lilla rika elit som tillhör överklass och övre medelklass gömmer sig i enorma gated communities och tar sig till jobbet i helikoptrar eller dyra bilar med dimmade rutor.

De fattiga är inlåsta i det hopplösa valet mellan att uthärda hunger och otrygghet och att försöka ta sig till USA, där de med största sannolikhet möts av låglönearbeten och förnedrande behandling.

Den skenande brottsligheten är ett av de allvarligaste problemen och har lett till att konceptet "promenad" är i det närmaste okänt numera i Guatemala City. Man tar bilen överallt, av säkerhetsskäl. Samtidigt leder bara en försvinnande liten del av de tiotusentals grova brott som begås varje år till fällande domar.

I dag, fredag, är det tio år sedan fredsavtalen mellan regeringen och väntergerillorna skrevs under. Men trots att vissa framsteg gjorts sedan dess, består många av de grundläggande orsaker som en gång utlöste det blodiga inbördeskriget.

Rasismen mot landets majoritetsbefolkning, mayaindianerna, är lika omfattande som någonsin tidigare inom den vita eliten. Jordfördelningen är skev som ett cykelhjul efter en frontalkrock. Och fattigdomen håller en stor majoritet av befolkningen i ett järngrepp.

Samtidigt utgör korruptionen inte ett undantag, utan snarare en regel som följs med nitisk precision av byråkrater och politiker, vilket inte minst understöds av narkotikamaffians maktambitioner.

Vissa ljuspunkter finns så klart ändå. Civilsamhället är i dag betydligt bättre organiserat än för tio år sedan, även om mycket återstår att göra. Och det är ju för väl att det finns en och annan biståndsarbetare som försöker få den till synes hopplösa utvecklingen att gå åt rätt håll.

Nästa stopp: Kuba.

» «

Monterico

Publicerat 24 december 2006 kl. 02:13 av erik

Dan före dan på stranden i Guatemala. Solen gick just ned och färgade horisonten röd, sedan lila och slutligen djupt blå, som havet självt.

Elisabet och Janne förbereder sig för att resa hemåt efter nyår. Jag förbereder mig för en annan resa.

Men just nu är det jul.

Och här i fiskebyn vid playan är uppkopplingen seg som sirap, så istället för skypesamtal får det bli en julkortsblogg.

Kort summering av veckan som gick:

I onsdags flög jag söderut från Mexico City, landade i Tuxtla Gutierrez, tog en colectivo till San Cristobal och tillbringade natten där.

Hade ett informellt frukostmöte med Rosy och Jorge från Frayba. Det kändes bra att träffa dem. Sedan stormade jag vidare mot Tapachula, som ligger vid gränsen till Guatemala.

Resan blev lång och tråkig. När bussen hade rullat i sju-åtta timmar väcktes jag av att någon eller något snuddade vid min fotled. Jag sneglade yrvaket mot tjejen som satt bredvid mig. Tåflirtade hon ogenerat med mig?

Ett par sekunder senare nafsade det till i byxbenet. Och igen. Då insåg jag att det här var något helt annat än en enkel flirt.

Nere vid golvet hängde en liten papegoja vid min vad och tuggade frenetiskt på min jeanssöm. Lite perplex påkallade jag ägarinnans uppmärksamhet.
- Ehem, det där är en ... papegoja...

Hon såg snabbt till att stuva ned fågeln i den kartong som den tagit sig ut från.

Chickenbus? Nej nej, parrotbus.

Jag lämnade Tapachula morgonen därefter och anlände i Guatemala City utan vidare missöden på torsdag eftermiddag. Där fixade jag visum till ölandet jag ska besöka inom kort och fick en överraskande föreläsning om fiskar i rymden. Inte av ambassadfolket. Utan av en Norenuttolkare. Say no more.

Och sen igår...

Stranden.

Stjärnorna täckte himlavalvet, nymånen log och havet hälsade oss med samma monotoma andetag som alltid. Till och med myggorna verkade se positivt på vårt besök.

Men en viss stjärna saknades. Den på andra sidan horisonten. Den utom räckhåll.

En god jul ska det bli ändå. Och det önskar jag er också!

God Jul, kära bloggbesökare, vänner och familj!

» «

---

Sida: « 1 2 [3] 4 5 6 7 »