Mexikanska julkänslor

MEXICO CITY. Det går inte att ta miste på när julen närmar sig i Mexiko - tecknen talar sitt tydliga språk.

Då menar jag inte i första hand de tjutande ljusslingorna, de grälla juldekorationerna eller de blinkande helgonbilder som för en besökare uppfödd med svensk måttlighet får ordet kitsch att verka otillräckligt.

Inte heller de lätt absurda mexikanska julsångerna som då och då genljuder i tunnelbanevagnarna när ambulerande försäljare spelar musiken på för hög volym i för små högtalare och säljer skivorna i piratversion för en tia.

Nej, i Mexico City finns det en företeelse som mer än någon annan får mexikanerna att känna att nu, snart, är det jul. Nämligen en ”posada”.

Posadan tros ha sitt ursprung i Mexica-indianernas firande av guden Huiztilopochtli, en fest som ägde rum i månaden Panquetzaliztli och sträckte sig ungefär mellan den 7-26 december varje år.

De spanska erövrarna gjorde sitt bästa för att förvandla traditionen till ett kristet julfirande, men som med så mycket i mexikansk kultur blev resultatet en säregen mix av den förkolumbianska kulturen och de nya härskarnas religiösa diktat.

När jag en kväll för ett par dagar sedan vandrade hemåt möttes jag av ett tjugotal personer som stod och sjöng på gatan utanför ett hus. Det var både vuxna och barn och en del av dem hade ljus i händerna och var klädda i vita särkar. Hade det inte varit i Mexiko kunde man lätt ha fått för sig att det rörde sig om ett försenat Luciafirande.

“I herrans namn ber jag om husrum, för min kära fru kan inte gå längre”, sjöng de. Bönen besvarades med blida stämmor från en annan grupp inne i huset: “Här bjuds inte till bords, nej, fortsätt vidare, vi kan inte öppna åt er...”.

Ett par av barnen var utklädda till Josef och Maria och sångstafetten fortsatte till dess att de besvärliga portvakterna i det fiktiva Betlehem slutligen släppte in det bibliska paret.

Sedan tog en annan och minst lika viktig del av posadan vid. En papier mashier-figur hängdes upp i taket, en så kallad piñata. Iklädda ögonbindel fick barnen sedan försöka slå hål på den dinglande stjärnfiguren. Till sist lyckades en liten kille träffa den.

Och ett godisregn föll över oss och täckte stenläggningen på innergården. Julen var här.

Erik Gustafsson

Denna krönika publicerades den 23/12 i UNT.