Mexikos maskerade hjältar

CUERNAVACA. Färggranna masker, halsbrytande akrobatik och hönsfötter som yr genom luften. Mexikansk fribrottning, eller lucha libre, är större än någonsin. En ny generation brottare får mexikanerna att strömma till arenorna.

"Tråååkigt!" skriker några medelålders män i publiken ned mot den ring där deras hjältar respektive hatobjekt står och mäter sina krafter. En av de maskerade brottarna reagerar på ropen, slänger sig upp på repen och gör en akrobatisk spark mot fiendens huvud.

Genast jublar publiken - tills de upptäcker att en av de "onda" (rudos) försöker dra av masken av en av de "goda" (tecnicos). Med ens far en skur av kokta hönsfötter genom luften och landar runt ringen.

En kväll som den här går det åt många hönsfötter. Cuernavacas fribrottningsstadium Arena Isabel är utsåld, och i stånden utanför räknar fotförsäljarna in goda vinster.

Intresset för fribrottning har skjutit i höjden de senaste åren i Mexiko. Místico, Sangre Azteca och Ultimo Guerrero är bara några av de stjärnor som drar fulla hus runt om i landet. Deras snabbhet och akrobatik överträffar vida de amerikanska fribrottningsstjärnorna och är huvudorsaken till sportens nyvunna popularitet i landet.

Den störste av dem alla är Místico, trots att han är relativt liten för att vara brottare - bara omkring 175 centimeter lång. Men Misticos blixtrande attacker och volter har gjort honom omåttligt populär, något som inte minst märks i marknadsstånden. Där säljer ingen mask så bra som den silver- och guldfärgade som han bär.

Just maskerna är den tydligaste skillnaden mellan mexikansk och amerikansk fribrottning. Redan på 1940-talet blev El Santo (Helgonet) legendarisk för sin mask, som han inte ens tog av sig i sängen. Han begravdes till slut med mask på.

Sedan dess har maskerna varit centrala i lucha libre, som fribrottning heter på spanska: de mest laddade matcherna är de där förloraren under förödmjukande former tvingas dra av sig masken och visa sitt sanna ansikte. Místico är en av många brottare vars riktiga namn fortfarande är okänt. Och så vill han att det ska förbli.

I ett land där masker använts i krig ända sedan aztekindianerna guldålder, och där nutida gestalter som zapatistgerillans talesman Subcomandante Marcos och de bostadslösas egen superhjälte Superbarrio bär mask, är det en symbolik som mexikaner förstår utan problem.

Liksom i andra länder finns det dock kritiker som hävdar att fribrottning inte är en idrott, utan en korrupt teater där vinnaren redan är utsedd av mediemoguler innan brottarna går upp i ringen.

"Wrestling isn't fake, it's staged" (fribrottning är inte på låtsas - den är uppgjord) har länge varit ett populärt och motsägelsefullt sätt för sportens anhängare i såväl USA som i Mexiko att bemöta dessa anklagelser.

De flesta i publiken är - åtminstone på något plan - medvetna om att utgången av matcherna är uppgjord. Men dramat i sig, liksom brottarnas rent fysiska prestation, är ofta minst lika viktigt som vem som till slut utses till segrare.

Många samhällsvetare har försökt förstå sig på fenomenet genom åren. Roland Barthes skrev redan på 1950-talet att det inte var simplare att gå på en fribrottningsmatch och avnjuta en föreställning om "Smärtan" än att gå och se på ett klassiskt grekiskt drama.

Hjältarna i mexikansk fribrottning, lucha libre, är de goda eller "teknikerna", som kallas så för att de följer reglerna och försöker segra med hjälp av god teknik. Många av dem kommer - åtminstone enligt legenderna - från enkla förhållanden och slår ur underläge.

De möts av "rudos", råsällarna, de "onda" som tar till alla knep för att segra - och som inte sällan liknas vid korrupta politiker och narkotikahandlare.

Frågar man någon av de mer engagerade fansen är det dock sällan en politisk tolkning man får. I stundens hetta är det snarare Místicos akrobatiskt utförda specialgrepp "La Mística" som fångar deras uppmärksamhet.

Erik de la Reguera

DN 2008-08-03
http://www.dn.se/sport/mexikos-maskerade-hjaltar