|
|||
|
ArtikelarkivHär finns artiklar av olika slag samlade efter publiceringsdatum. |
Högersegern i Chile hotar Latinamerikas vänstervågSANTIAGO. Högersegern i presidentvalet i Chile kan vara början på slutet för det senaste decenniets vänstervåg i Latinamerika. Flera av vänsterledarna i regionen står just nu inför allvarliga problem, samtidigt som det närmaste årets val kan rita om den politiska kartan i regionen. En tyst skälvning gick genom Latinamerika då det stod klart att Chile, ett av regionens viktigaste länder, kommer att styras av en högerpresident de närmsta fyra åren. Det är första gången sedan diktatorn Pinochets fall som det sker. Piñera lyckades på ett tidigt plan distansera sig från den gamla konservativa högern, röra sig in mot mitten på det politiska spektret och framställa sig själv som en underdog i kamp mot ett stelbent vänsteretablissemang. Lite som en chilensk version av Fredrik Reinfeldt, skulle man kunna säga. Som mediestrategi var kampanjen lysande – och dessutom talande för utvecklingen på resten av kontinenten. I början av 2000-talet var många väljare i Latinamerika beredda att rösta på mer eller mindre radikala vänsterkandidater, bara de lovade ett slut på den nyliberala politik som dominerat i åratal. Det var bland annat på denna våg av missnöje som Hugo Chávez sveptes till makten i Venezuela 1999. Men nu förefaller väljaropinionen i Latinamerika vara på väg att vridas mot mitten. Enligt den stora opinionsundersökningen Latinobarometro identifierar sig 43 procent av Latinamerikas väljare som ”mittenväljare”, medan 22 procent ser sig som ”vänster” och 17 procent som ”höger”. Följden av detta blir att den som vill segra i ett val allt oftare måste placera sig nära denna politiska mittfåra. De vänsterkandidater som kommit till makten det senaste året – Mauricio Funes i El Salvador och José Mujica i Uruguay – har också båda haft budskap som lovat såväl fri och fungerande marknadsekonomi som välfärdsreformer. Den president i Latinamerika som blivit sinnebilden för denna socialdemokratiska eller socialliberala politik är Brasiliens Lula da Silva. Han är omåttligt populär i sitt hemland. Men trots det kan hans arbetarparti PT förlora makten i höstens presidentval. Orsakerna är två: a) Lula får inte ställa upp till omval och b) när både vänstern och högern söker sig inåt mitten minskar betydelsen av ideologi. Fokus hamnar i stället på kandidaternas personliga egenskaper. Ett intressant undantag från denna trend är Evo Morales i Bolivia. Han är fortsatt populär, trots sin radikala diskurs. Kanske beror det på att Morales har en så nära relation till de folkrörelser som fört honom till makten. Det minskar behovet av masskommunikation och även känsligheten för politiska ”moden”. Hugo Chávez i Venezuela ser däremot ut att ha en tung period framför sig. Han har aldrig haft en vidare bred folkrörelsebas och när han nu går in på sitt tolfte år vid makten har fattigdomen visserligen minskat något, men landet plågas också av en 30-procentig inflation och hårt kritiserade elransoneringar. Och det börjar bli ont om syndabockar. Erik de la Reguera Vänsterregeringar med problem:- Kuba - Venezuela - Brasilien - Paraguay - Argentina Segraren i ChileSegraren i söndagens presidentval i Chile, Sebastian Piñera, är en miljardär som profilerat sig som moderat högerpolitiker. Därmed förlorar center-vänsterkoalitionen Concertación makten för första gången sedan diktatorn Augusto Pinochets fall 1990. |
||