Analys: Santos måste bryta kokainets makt i Colombia

BOGOTÁ. Valet av Juan Manuel Santos till president i Colombia har fullbordat den styrande klassens ideologiska rockad. Men två högst konkreta problem återstår att lösa: den utbredda fattigdomen och kokainekonomin.

I drygt 150 år var Colombias politiska liv dominerat av två stora partier – de liberala och de konservativa – som antingen låg i krig med varandra eller turades om att sitta vid makten på ett vis som stängde ute alla övriga politiska alternativ.

När den oberoende kandidaten Álvaro Uribe kom till makten 2002 bröts denna tradition. På några år lyckades Uribe med det som ingen av hans företrädare gjort: att ge staten kontroll över merparten av landet.

Det kunde ske med hjälp av omfattande amerikanskt stöd och en säkerhetspolitik som i praktiken innebar att armén begick grova brott mot mänskliga rättigheter.

Det tycks dock inte ha bekommit Uribes väljare på landsbygden, där många tvärtom är tacksamma för det relativa lugn som infunnit sig sedan gerillans och paramilitärernas makt minskat.

Det hela påminner om Thomas Hobbes, som på 1600-talet skrev om envåldshärskaren som upprätthåller lagen och skyddar befolkningen från krig och kaos. Men själv skulle denne härskare inte vara underställd lagen.

Att Uribe och hans U-parti inspirerats av Hobbes är sannolikt, inte minst mot bakgrund av presidentens ständiga konflikter med rättsväsendet. Och när Uribes förre försvarsminister Juan Manuel Santos, den direkt ansvarige för den omstridda säkerhetspolitiken, i söndags fick fler röster än någon annan presidentkandidat i Colombias historia, tolkades det av dessa nyhobbesianer som grönt ljus för mer av samma politik.

En annan filosof, Karl Marx, skulle dock ha påpekat att varaktig fred aldrig kan uppnås i ett samhälle där 46 procent lever i fattigdom.

Marx apostlar i Colombia, oavsett om de tillhör den demokratiska vänstern eller gerillorna Farc och ELN, stärks därför snarast i sina övertygelser av valet av Santos. Och socialistregeringarna i Venezuela och Ecuador förbereder sig för vad som i värsta fall kan bli ett storkrig.

Det som de ideologiskt renläriga i båda lägren blundar för är hur all politik i Colombia förvridits av kokainets intäkter de senaste trettio åren. Det var den korruptionen som förloraren i söndagens val, Antanas Mockus, vände sig mot.

Mockus nybildade Gröna parti bygger sin politik på statsvetenskapens tal om stärkande av institutioner, rättsstat och ansvarsutkrävande av politiker och militärer. Det gör att de gröna hamnar på kollisionskurs med ”uribismen”. Men det återstår att se om de kan bilda en tredje politisk kraft i detta polariserade och av kokainmaffian präglade Colombia.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 22 juni 2010.