Utanför militärsjukhuset är det hett och kaotiskt. Hjärtskärande scener utspelar sig när folket tar farväl av sin president. Denna kortege är det starkaste minnet jag kommer att bära med mig från mina fyra dagar i Caracas.

Men man bör naturligtvis vara försiktig med ord som "folket". Människor i ett land är individer, och det finns ofta lika många åsikter som det finns individer. I den fattiga förorten Petare möter jag Rusmery Barrios. Hon tycker att idoldyrkan av Chávez är på väg att gå alldeles för långt. Och hon är inte ensam om det. När jag några timmar senare nås av beskedet om att Chávez ska balsameras och förvaras i en glaskista "för all framtid", är det som om hennes ord stryks under med spritpenna.

Dagen efter står tusentals människor i kö för att ta farväl av Chávez. De väntar tålmodigt i timme efter timme utanför militärhögskolans lokaler i utkanten av Caracas. Många har stått här i nästan ett dygn. Samtidigt pågår statsbegravningen där inne med en minst sagt udda uppsättning gäster - där finns Irans Mahmoud Ahmadinejhad, Vitrysslands Alexandr Lukasjenko och Kubas Raúl Castro, bland många andra.

Men det var inte allianserna med "fiendens fiende" som gjorde Chávez så populär. För att förstå hur det kom sig att så många venezuelaner såg honom som en landsfader, är det klokare att stanna bland människorna i kön utanför militärakademin.

"Viktigast av allt var nog att han gav oss värdighet", säger den 48-årige mekanikern Luis Osorio eftertänksamt.

" För de rika har vi alltid varit osynliga eller något slags störande element. Men nu är det vi som har makten. Och det är upp till oss att ta vara på det Chávez lämnar efter sig."

Fortsättning följer.

Det finns få politiker som väcker så starka känslor som Hugo Chávez. Antingen älskar man eller hatar honom. Särskilt i Venezuela. Men även i omvärlden gör annars balanserade bedömare grova förenklingar, inte sällan efter att de först fäst sig vid något som Chávez sagt eller gjort på någon estrad (som att sjunga folkvisor, dansa runt med anhängare eller häckla någon politisk motståndare).

Det är så klart tacksamt att fokusera på Chávez showande om man bara är ute efter att skapa en klatschig rubrik eller one-liner. Men om man på allvar vill försöka förstå vad som sker bakom TV-skärmarna och presidentens talkshow "Aló Presidente" finns det bara ett sätt. Att åka dit.

Det har jag gjort i veckan, för DN:s räkning. Reportagen och artiklarna finns här nedan. De handlar om varför Chávez är favorit i söndagens val, men också - och kanske framförallt - om hur det kommer sig att han i valrörelsen faktiskt gett intryck av att stå under hårdare press än på mycket, mycket länge.

- Chávez möter sin tuffaste utmanare på flera år

- Dödsskjutningar förmörkar valspurt

- De ständiga elavbrotten har blivit en het valfråga

- Maffiavåld största hotet mot Chávez + Nervös valvaka för Castro

Enrique Peña: 38 procent
Andres Manuel López Obrador: 32 procent
Josefina Vázquez: 25 procent
Gabriel Quadri: 2 procent

Det mesta tyder med andra ord på att det gamla maktpartiet PRI återvänder till presidentpalatset efter tolv år i opposition. Om nu inte Peña faller på eget grepp, vill säga.

I går kväll anklagade vänsterkandidaten López Obrador honom och hans parti PRI för valfusk. I videon ovan slår López Obrador fast att han kommer att försöka få valet ogiltigförklarat eller åtminstone tvinga fram en revidering av resultatet.

-Valet har helt enkelt varit för smutsigt. Enbart i delstaten Estado de Mexico har PRI köpt en miljon röster, sade López Obrador.

Än så länge har López Obrador inte lagt fram några konkreta bevis för sina påståenden om fusk - och med drygt tre miljoner rösters marginal mellan honom och Peña måste det till något rejält uppseendeväckande om vänsterkandidaten ska lyckas med sin föresats. Inte minst med tanke på att han agerade på ett liknande sätt efter valet 2006, vilket många i medelklassen då förebrådde honom för.

Därmed inte sagt att söndagens val var så "exemplariskt" som valmyndigheten vill låta påskina. Långtifrån. Det förekom en rad rapporter om röstköp inför valet (något även jag skrivit om) och i dag har bland annat följande film publicerats, som visar hur PRI-supportrar shoppar med betalkort de fått i utbyte mot röster. Studentrörelsen #YoSoy132 har dokumenterat fler än 500 försök till valfusk på valdagen, och på söndagsförmiddagen blev jag - och många andra, skulle det visa sig - uppringd av Partido Verde (PRI:s koalitionspartner) med förinspelad valpropaganda, vilket är ett brott mot vallagen. I de "casillas especiales" där de som inte befann sig på sin hemort kunde rösta (i Mexiko får bara utlandsboende poströsta), tog valsedlarna snabbt slut - och tusentals hindrades från att avlägga sin röst. Och så vidare.

Men det måste ändå till något mer storskaligt, systematiskt valfusk för att Peñas seger på allvar ska kunna ifrågasättas.

Rapporter om oegentligheter fortsätter att strömma in via sociala nätverk till #YoSoy132 och andra oberoende valobservatörer. Medan vi väntar på fortsättningen rekommenderar jag följande analys av valet, som jag skrev i går. Och att ni följer mig på Twitter, så klart.

Frågorna är många inför dagens ödesval i Mexiko. Stämningen är laddad och redan har rapporter om en del oegentligheter börjat strömma in från provinserna.

Jag kommer rapportera löpande på mitt Twitterkonto under kvällen och natten svensk tid. Under tiden ger jag er följande läsning från valrörelsen:

Favoriten möter allt hårdare kritik

Mexiko är på väg att polariseras i två läger: de som stöder det gamla maktpartiet PRI:s kandidat Enrique Peña – och de som varnar för att en seger för honom vore en katastrof. Läs mer. [12/6]

- Unga i protest mot makteliten

På bara en månad har en organiserad student- och medborgarrättsrörelse växt fram i Mexiko. Rörelsen kallas #YoSoy132, är partipolitiskt obunden och har lyckats förändra det politiska landskapet inför presidentvalet den 1 juli. Jag har träffat några av grundarna. Läs mer. [18/6]

Hemliga maffiasamtal kan hejda våldet

50 000 människor har fått sätta livet till i det brutala knarkkrig som skakar Mexiko. Inför presidentvalet på söndag hoppas många på en nygammal kraft för att få ett slut på blodbadet. Hemliga förhandlingar med maffian skulle kunna stoppa våldet – frågan är bara för hur länge. Läs mer. [27/6]

Våldet del av vardagen när Mexiko går till val

När Mexiko i dag går till presidentval sker det mot en fond av upptrappat maffiavåld. Det gamla maktpartiet PRI:s kandidat är favorit, men stämningen i landet är polariserad och i medelklassen funderar många på att taktik­rösta på vänsterpolitikern Andres Manuel López Obrador. Läs mer. [1/7]

Med mindre än ett år kvar på sin mandatperiod kämpar Lugo - en före detta befrielseteologisk biskop - för sitt politiska liv. Han menar själv att han är utsatt för ett kuppförsök. Och dramat riskerar i förlängningen att polarisera hela Sydamerika.

Bakgrunden är en urartad polisinsats mot en grupp småbönder i förra veckan, i vilken minst elva civila och sex poliser miste livet. Lugo har sedan dess låtit avskeda den ansvarige polischefen och landets inrikesminister. Men kritiken mot regeringen har tilltagit - och nu riskerar presidenten själv att förlora jobbet.

Lugo har ställts inför riksrätt i parlamentet. Sådana processer drar vanligen ut på tiden, men det är knappast en överdrift att påstå att processen den här gången varit extremt snabb. Enligt en tidtabell som offentliggjordes på torsdagen väntas domen komma redan klockan 16.30 lokal tid på fredagen. Om Lugo fälls måste han avgå med omedelbar verkan.

Den man som skulle träda in i hans ställe är vicepresident Federico Franco. Och som av en händelse är det han som nu verkar hålla presidentens öde i sin hand.

Under de fyra år som gått sedan valet har Lugo med nöd och näppe lyckats hålla ställningarna i kongressen genom en skakig allians med det liberala partiet, landets andra politiska kraft. Allt medan den tidigare diktatorn Stroessners gamla coloradoparti ansträngt sig för att undergräva Lugos ställning.

Men de senaste dagarna har presidentens parlamentariska stöd försvunnit nästan helt. Den avskedade inrikesministern var en liberal profil - och hans partiledare, vicepresident Franco, har nu valt att bryta alliansen med Lugo.

I bakgrunden finns ett politiskt rävspel. Franco väntas kandidera i nästa års presidentval och har behov av att positionera sig. Det kan man tycka vad man vill om - liksom om huruvida Lugo bör fällas för massakern eller ej - men det anmärkningsvärda i den nuvarande situationen är hur snabbt Lugo hamnat framför skranket. Utvecklingen följs noga i Sydamerika, där en rad presidenter uttryckt oro för att konstitutionen kan ha åsidosatts.

I stadgarna för Sydamerikas motsvarighet till EU, Unasur, finns en skrivelse om obligatoriska åtgärder (bland annat stängda gränser och diplomatisk utfrysning) vid en statskupp i något av medlemsländerna. Men frågan är om det det verkligen rör sig om ett försök till statskupp - eller bara ett avancerat politiskt spel inom författningens ramar. För att utvärdera saken och mana till dialog har Unasur skickat fem av medlemsländernas utrikesministrar till Paraguay.

Bolivias president Evo Morales talar redan om ett försök till statskupp, Ecuadors president Rafael Correa säger att rättsprocessen är "absolut illegitim" och den regionala stormakten Brasiliens president Dilma Rousseff uppges ha skickat ett "mycket kraftfullt budskap" med sin utrikesminister till Paraguay, eftersom hon anser att processen mot Lugo är "oacceptabel".

Dramat lär fortsätta under midsommarhelgen. Följ mitt twitterkonto för löpande uppdateringar om läget i Paraguay.

I morgon, tisdag, arrangerar de en debatt mellan tre av de fyra kandidaterna i Mexikos presidentval den 1 juli (Enrique Peña har tackat nej). Den kommer att sändas live över internet på bland annat yosoy132media.org. Checalo.

"Our proposal, as the Guatemalan government, is to abandon any ideological position (whether prohibition or liberalisation) and to foster a global intergovernmental dialogue based on a realistic approach – drug regulation. Drug consumption, production and trafficking should be subject to global regulations, which means that consumption and production should be legalised but within certain limits and conditions. And legalisation therefore does not mean liberalisation without controls."

Budskapet kommer från en före detta general som anklagats för grova människorättsbrott under inbördeskriget i Guatemala, och vars främsta budskap i valrörelsen var hårda tag mot brottslingar. Så vad grundar då president Pérez Molina sitt radikala ställningstagande på? Konkreta erfarenheter och pragmatism, enligt honom själv.

"Twenty years ago, I became head of intelligence services in the Guatemalan army. In this capacity, I had to co-ordinate operations with several United States and Latin American agencies dealing with the fight against drug trafficking. [...] Probably the most important victory on this front was our sophisticated and discreet intelligence operation that led to the arrest of a prominent Mexican drug lord, who was subsequently sent to Mexico for trial.

None the less, the drug lord stayed in jail only eight years, managing to escape from a high-security prison, something that in itself shows the corrupting tentacles of drug trafficking. Today, this capo is listed among the 10 richest men in Mexico, and one of the richest and most influential men on Earth according to Forbes magazine. Some analysts even consider him the most prominent drug trafficker in the world. His name is Joaquín, but he is better known for his nickname: "Chapo" Guzman, head of the Sinaloa cartel."

Erfarenheter som denna uppges ha lett honom till följande slutsats:

"We cannot eradicate global drug markets, but we can certainly regulate them as we have done with alcohol and tobacco markets. Drug abuse, alcoholism and tobacco should be treated as public health problems, not criminal justice issues."

Säga vad man vill om Pérez Molina, men blyg är han inte. Ordet brandfackla är på sin plats, för det här inlägget lär inte gå obemärkt förbi i Washington. Nu återstår det att se om generalen också lyckas få upp frågan till diskussion på helgens stora toppmöte "Summit of the Americas" i Cartagena. Då kan det här bli riktigt intressant.

PS. I senaste numret av DN Världen ger jag en bakgrund till den allt öppnare diskussionen om en legalisering av droger i Latinamerika. Läs också gärna Lasse Wierups och min bok Kokain: drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman.

Som vanligt handlade många av frågorna om hur en legalisering eller avkriminalisering av droger skulle kunna påverka maffiavåldet, respektive folkhälsan. Eftersom inget land i världen har legaliserat kokain fullt ut, är det svårt att svara på. Men det är givetvis en intressant diskussion, som också förs i stora delar av Latinamerika. Att tro att det skulle vara en mirakelfix att exempelvis legalisera cannabis, är dock en smula naivt.

I Sverige ges ofta intrycket av att det bara finns två lägen: total legalisering/avkriminalisering eller totalt förbud. Det är en missuppfattning. På samma sätt som försäljning och bruk av alkohol eller tobak styrs på olika vis (cigaretter säljs dygnet runt i kvartersbutiker, medan försäljning av starksprit är hårdare reglerad) kan naturligtvis varje enskild drog regleras på olika sätt. I slutändan handlar det om att väga kostnader mot varandra: lidande i form av försämrad folkhälsa gentemot lidande orsakat av organiserad brottslighet och förbudets begränsning av individens frihet.

Många debattörer som vill se en avkriminalisering av små innehav (dvs för eget bruk), kan på samma gång ställa sig negativa till en fullständig legalisering av produktion, transport och försäljning. Självklart kan det finnas goda skäl till en sådan inställning - individens frihet, humanitära orsaker etc - men det är svårt att hävda att enbart en avkriminalisering av små innehav skulle försvaga maffian i länder som Colombia eller Mexiko. Om man sedan utgår från att de flesta brukare inte blir missbrukare, är frågan om det inte finns skäl att i stället kritisera (och straffbelägga) dem som genom sina kokainköp stöder maffian ekonomiskt.

Samtidigt får man inte glömma att illegal droghandel är en del av en större problematik. I själva verket rör det sig om ett slags skuggsida av globaliseringen. Fattigdom, korruption och frågor om global inkomst- och maktfördelning bör därmed tas med i beräkningen av den som på allvar vill närma sig en lösning på problemen med maffior och illegal droghandel. Mer om allt det här finns i min och Lasse Wierups bok "Kokain: drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman".

Chatten finns att läsa här i sin helhet. Och artikeln om kokainhandeln som gick i DN i dag finns här.