Även jag har för vana att ta en sväng på två hjul ett par gånger i veckan, men sällan lika äventyrligt som den här sköne killen. Håller mig för det mesta i Coyoacan, vilket i och för sig inte är så illa. Kombinerat med besök på muséer, en kunnig guide och fint väder kan en cykeltur här rent av bli en minnesvärd dagsutflykt - vilket bland andra den här researrangören har upptäckt.

Nätet av cykelbanor är på väg att byggas ut. Än så länge är det inte ordentligt sammanlänkat, vilket kan vara frustrerande för oss som skulle vilja se cykeln ta sin plats i trafiken på allvar. Men den dag då man någorlunda säkert kan cykla från Unam-universitet i söder till exempelvis stadsdelen Condesa eller Zona Rosa och ta en kaffe på någon av El Pendulos fina "cafebrerias", kommer den här fantastiska staden att få ännu ett rejält uppsving.

- Livstid väntar "den blonda dödsängeln" (23 okt)
- Rättegång gynnar Kirchner (23 okt)
- Lyckad reformpolitik bakom Kirchners seger (25 okt)

Valresultatet: Kirchner 54 procent, Binner 17 procent, Alfonsin 11 procent. Segermarginalen är den största sedan återgången till demokratin 1983. Allt tyder också på att Kirchner återfår kontrollen över kongressens båda kamrar, vilket gör maktutövandet betydligt smidigare för henne.

Bland reaktionerna i olika medier ställer sig många frågan om Kirchner verkligen kan upprätthålla Argentinas makalösa tillväxttakt. The Economist skriver att ekonomin är på väg att överhettas och att inflationen snart riskerar spinna iväg bortom all kontroll, vilket i och för sig har varit tidningens ståndpunkt i omkring fyra år nu. Då är nog Clarins oro över den stora sojaimportörern Kinas ekonomiska problem och Brasiliens avmattning frågor som Kirchner tar på större allvar.

Slutligen är det intressant att notera att en socialistisk kandidat (Binner) kom på andra plats i presidentvalet. Detta samtidigt som peronistpartiets traditionella antagonister, radikalerna, fick nöja sig med tredje plats. På sikt kan det leda till att landets politiska karta ritas om.

Nu har svenska medier glädjande nog reagerat och många har reportrar på plats i Addis Abeba. Flera utmärkta reportage har publicerats i radio, TV och tryckt och digital press.

Men samtidigt är en diskussion på väg att blossa upp om hur de svenska mediernas närvaro kan påverka utfallet i den pågående rättegången. Därför tror jag att det är på sin plats att påpeka vikten av konsekvensneutralitet.

Wikipedias definition av ordet lyder så här:

"Konsekvensneutral även Konsekvensneutralitetsprincipen, att eventuella konsekvenser av publicering av en text, ett reportage eller dylika inslag i ett mediautrymme ej ska avgöra om publicering skall ske eller ej, det vill säga man skall förhålla sig neutral till konsekvenserna utan att låta sig påverkas av dem. De flesta tidningar och medier i Sverige är anhängare av principen och har uttryckligen sagt sig tillämpa principen i sin redaktionella vardag."

Mot det ska PO:s Pressetiska regler vägas. I dem står dock inget om hur man ska agera när två svenska kolleger är fängslade i ett land som Etiopien, där situationen "inte påverkas i positiv riktning av negativa skriverier" - om man nu ska tro på den svenske ambassadören i landet.

Ska man vara återhållsam för att undvika repressalier mot de båda åtalade? Ha förståelse för att svenska UD inte vill att man ska intervjua Martin och Johan? Undvika att försöka åka till Ogaden? Sluta granska internationella oljebolags intressen i Etiopien och hålla tyst om människorättsbrotten?

Självklart inte. Det är just det som den etiopiska regeringen vill.

Diplomater och journalister har olika roller. Diplomater representerar nationalstater. Journalister representerar (i bästa fall) universella värden om press- och yttrandefrihet och allmänhetens rätt till saklig och sanningsenlig information. Det är viktigt att hålla isär dessa båda roller och inse att de ibland kan hamna i konflikt.

I Etiopien tar det sig uttryck genom att Sveriges ambassadör (vars främsta intresse just nu är att få de båda svenskarna fria) försöker hindra svenska journalister från att intervjua Schibbye och Persson och antyder att rapporteringen kan skada deras sak.

Men vilken är då Schibbyes och Perssons sak? Låt mig påminna om vad de båda fängslade journalisterna själva skrev i ett brev så sent som i september:

“Det som händer nu är inte bara viktigt för oss, våra familjer och nära mediekollegor, utan för ALLA som tror på pressfrihet och mänskliga rättigheter.”

Rättegången handlar med andra ord inte bara om två svenska medborgare och deras framtida öde, utan om ett direkt angrepp på press- och yttrandefriheten - i såväl Sverige som i Etiopien. Då kan lösningen aldrig vara att utöva självcensur.

Som vanligt är jag mycket tacksam för konstruktiv feedback, oavsett om det rör sig om förslag på framtida artiklar eller åsikter/frågor om något jag skrivit. Ut med språket bara, compas.

Själv har jag aldrig varit i kontakt med vare sig Martin eller Johan. Men det är av mindre betydelse. De är journalister och har bevisligen ägnat sig åt utlandsrapportering under flera år.

Jag har mycket svårt att tro att de skulle ha befunnit sig i området för att begå terrorhandlingar. Deras uppdrag var och är att informera. Därför måste de friges. Och det på en gång.

Alla vi utrikesreportrar är i fara om inte Sveriges regering och den samlade pressen i vårt land sätter ned foten när sådant här händer.

Uppdatering 8 juli. Nu har Reportrar utan gränser startat en insamling till stöd för de båda fängslade svenskarna. Mer om insamlingen.

Varje kväll klockan nio samlas tusentals greker på Syntagmatorget här i Aten för att diskutera hur man ska gå vidare med protesterna. Denna gräsrotsrörelse kan faktiskt påverka hela Europas framtid och borde därför rimligen få mer uppmärksamhet i internationella medier (bollen är hos er, kolleger, jag drar vidare västerut nu). Läs min text här. Och den som vill läsa livetwitter från ett av stormötena kan gå in på mitt twitterkonto.

Här även en intressant kommentar av sociologen Nicos Mouzelis: Rebuilding Greek democracy.

Det roligaste med denna tillställning brukar vara att få träffa er läsare, så kom för all del gärna fram och säg hej vid bordet där jag är posterad.

Programmet inleds strax efter klockan ett. Jag och fotografen Roger Turesson pratar om vårt reportage Flykten genom Mexiko på Stora scenen klockan 15.30.

Resten av programmet och mer info om Utrikesdagen finns här och man kan anmäla sig här. Hasta pronto.

Några månader senare skrev jag följande reportage om situationen i San Juan Copala. Och sedan dess har de flesta av anhängarna av den autonoma kommunen tvingats på flykt.

När Gabino Cué tillträdde som ny guvernör i december hoppades många att den sociala konflikten skulle gå att lösa relativt snabbt. Men paramilitärerna finns kvar och hittills har ingen gripits. Många av triqui-indianerna från San Juan Copala lever ännu som internflyktingar i Oaxaca eller i andra delstater.

Tidskriften Contralinea publicerade i veckan följande nedslående reportage (på spanska): Copala - las armas se imponen. Det illustrerar den komplexa situation som råder i området. Men också den ingrodda rasismen och totala frånvaron av en rättsstat - något som den mexikanska regeringen rimligen bär ett ansvar för.

Onsdagen den 27 april arrangeras följande aktiviteter i Sverige för att kräva rättvisa för Jyri Jaakola och Bety Cariño:

Stockholm: Café Hängmattan (Södermannagatan 10, T - Medborgarplatsen) kl 19-22.

Minnesstund. Mer info på följande Facebooksida.

Malmö: Glassfabriken. Kl 18-22.

Seminarium - Mänskliga rättigheter i Mexiko, ett år sedan dödskjutning av fredsarbetare. Medverkande: Antonio Alonso från Mexiko som kommer att prata om ursprungsfolkens situation och autonomi, Ida Asplund, som arbetat som fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko under det senaste året och Tatjana Markus som var nära vän till dödade Jyri. Mer info på följande Facebooksida.

Tipsa gärna om fler evenemang i kommentarerna.

Få mångmiljonstäder har ett så oförtjänt dåligt rykte som Mexico City. Låter man sig dras ned i denna megametropols gap och slukas hel finns det ingen återvändo - man charmeras, fascineras och löper en inte försumbar risk att förvandlas till chilango, som Mexico City-borna kallas.

Själv är jag helt såld.

I aprilnumret av DN Världen bjuder jag på ett antal tips för den trugade besökaren. Ni som är prenumeranter får den gratis, men tidningen går även att köpa separat i butik.

Naturligtvis finns det många fler saker att göra i denna stad än vad som får plats med på ett tidningsuppslag. Uppmärksamma läsare har kanske noterat att jag på andra håll tipsat om jazzklubbar, skridskobanor, ambulerande filmfestivaler, wifi-hotspots, konstmuseer, rockfestivaler, de dödas dag och en massa annat som jag inte hittar länkarna till nu.

Det händer med andra ord saker hela tiden. Missa därför inte DF, som staden kallas i Mexiko. Jag avslutar med denna bild på det anrika, om än inte särskilt mysiga, Cafe La Habana, för den som vill följa i Roberto Bolaños fotspår på Avenida Bucareli.