Lusseblogg

Publicerat 13 december 2006 kl. 21:01 av erik

Det är Lucia. Pinochet är död. Och i Mexiko hämtar vi oss efter det galna firandet av nationalhelgonet Virgen de Guadalupe i går. Småbarnen kläddes upp i traditionella folkdräkter och fotades i kyrkorna framför stora bilder av den heliga jungfrun, föräldrarna frossade i mat och kidsen sköt raketer hela natten. Fzzzzzz...BOOOM! Och BOOOM igen. Och BOOOM igen.

Jag saknar glögg. Det är den enda julmat (eller dryck) som jag faktiskt saknar.

Att den gamle generalen dött innan rättvisan fällt honom är, som många påpekat, tragiskt. Jag tillhör dock inte dem som snusförnuftigt hävdar att "historien fällde honom" i nåt slags moraliskt avseende.

Nej, för den chilenske generalens efterföljare - och såna finns det tyvärr fortfarande gott om i Latinamerika - är Pinochets lit de parade en symbol för en man som kom undan. Budskapet är: "rättvisan" är ett verktyg som vi använder oss av för att behålla makten - oavsett om vi samtidigt bryter mot lagen på de mest flagranta sätt och torterar och mördar er.

Se till exempel på guvernören i delstaten Oaxaca, Ulises Ruiz. Det enda män som Ruiz förstår är maktspråk. Det vill säga ett konkret hot om straff för de gärningar de låter sina underhuggare begå.

Häromdagen skrev jag en krönika för UNT om en av de människor som drabbats av de motoder som denne moderne efterföljare till Pinochet sanktionerat (visserligen inte i samma skala som den hädangångne generalen, men ändå). Läs den här.

Annars har jag varit på bröllop, studerat astronomi och lärt mig lite mer om Nietzsche...

Slutligen ett stort tack för alla kommentarer. Ska ta en funderare på mustaschen, det ligger nåt i att det skulle bli en cool bylinebild. Särskilt med sombrero. Och på häst.

» «

En flagrant brist på mustasch

Publicerat 8 december 2006 kl. 21:39 av erik

I går tog jag en sväng till colonia Condesa, ett av de mer välmående områdena här i Mexico City, där bland andra författaren Paco Ignacio Taibo II lever och verkar.

Ni som följt den här bloggen vet att jag översatt en bok av Taibo som nyligen kommit ut på Ordfront. Nu skulle jag ge honom ett ex av Osaliga döda i svensk upplaga.

Efter att ha pratat med en kvinnoröst i porttelefonen blev jag insläppt och kunde gå uppför ett tjugotal trappsteg som ledde till lägenheten. Och där var han, Paco, lika stor och tillmötesgående som i våras när jag mötte honom i Gijón.

Jag berättade om vad som hänt mig sen sist vi sågs (det var en del) och han förklarade glatt att hans tjocka biografi om revolutionshjälten Pancho Villa sålt över förväntan - 80 000 ex. Snacka om att mexikaner är intresserade av sin historia...

Jag lämnade över boken jag översatt och han såg gillande på det röda omslaget och verkade nöjd när jag berättade om de minst sagt blandade reaktioner som boken provocerat fram i svensk press.

Sen började vi tala om situationen i Oaxaca. Jag frågade om han kände nån som visste mycket om de sociala rörelsernas historia i delstaten och Taibo svarade snabbt "Luis Hernandez Navarro på La Jornada är en god vän till mig - vänta lite!".

Några sekunder senare hör jag honom säga i telefon: "Tjenare Luis, jag har en vän från Sverige här som skulle vilja intervjua dig om Oaxaca. Han ser visserligen ut som om han just gått ut högstadiet, men oroa dig inte, han skriver för en stor tidning i Sverige och har översatt en av mina böcker... så är det okej? Klockan åtta. Okej."

När han lagt på synar han mig noggrant och med bister min.

"Allvarligt talat, Erik. Du borde odla mustasch", säger han.

Mustasch? Jag skruvar lite på mig och häver ur mig nån halvdan ursäkt om att det ibland är bra att se ung ut, för poliserna i Oaxaca kanske inte ser en som ett lika stort hot då.

"Hmm... okej, men efter Oaxaca skaffar du mustasch, är vi överens?"

"Ehem, vi får se... kanske skägg?"

"Möjligen... men absolut mustasch! Vill du ha mer Coca-cola, förresten?"

"Tack, gärna..." säger jag och drar lite bekymrat med handen över skäggstubben.

---

Intervjun med Luis Hernandez Navarro gick bra. Han är en av La Jornadas mest kända kolumnister och har god insyn i landets vänsterrörelser, inte minst zapatisterna.

"Jag tror att det här landet är på väg mot en oundviklig konfrontation. Något kommer att hända, kanske redan nästa år", sa han.

Det återstår att se.

Liksom min eventuella hårväxt.

» «

Snurrigt

Publicerat 5 december 2006 kl. 02:19 av erik

De senaste dagarna har bjudit på en del märkliga möten.

I fredags följde jag med R på en fest med folk som jobbat i Calderons valkampanj. Efter några whiskey (och jag som aldrig dricker whiskey) fann jag mig småpratandes med den nya presidentens PR-chef. Hon sken upp när jag sa att jag var från Sverige och ägnade sen flera minuter till att prisa det vackra lilla landet i Alperna, där de gör så god choklad och bra klockor och fickknivar.

Skönt att veta att Mexiko styrs av en intellektuell elit.

I går tog jag en sväng till lilla lugna Cuernavaca, en dryg timme utanför Mexico City. Jag trodde att jag skulle få lite ledigt här, men så var det ju val i Venezuela och så plötsligt skulle jag skriva om det också, tyckte DN. Och det tackar man ju inte nej till.

Här i Cuernavaca har jag mött en Stjärna, vilket väl får gå under kategorin "märkliga möten"?

I morgon är det dags att återgå till vardagen i Mexico City och börja planera den här julmånaden. Den kommande högtiden har redan satt sin prägel genom en kitchparad utan like. Särskilt gillar jag de fullständigt urballade mexikanska julsångerna. Ay siiii.

» «

Så blev han ändå president

Publicerat 1 december 2006 kl. 20:26 av erik

Har precis sett den kortvuxne och något tunnhårige Felipe Calderon hålla sitt första tal som president.

Tänk, han lyckades faktiskt svära presidenteden. López Obradors anhängare försökte i det längsta hindra honom från att ta sig upp i talarstolen i kongressen, men trots busvisslingar, ett och annat höftsving och smädesord kunde Felipe ändå ta sig upp på podiet, säga de magiska fraserna och hänga på sig det röd-grön-vita presidentbandet.

Talet fick han hålla i en annan lokal, där enbart trogna partikamrater fanns på plats. Det är svårt att få nåt sagt när folk hela tiden skriker "UT! UT!", så Calderón tog det säkra före det osäkra.

Det blev mycket tal om rättsstaten, lag och ordning, men även vikten av att skapa nya arbetstillfällen. Inga överraskningar direkt.

Det återstår att se vad Calderón tar sig för i praktiken, nu när han äntligen fått svära eden. Risken finns att de sociala konflikterna förvärras när han ska visa sig "handlingskraftig".

I en längre artikel i dagens DN skriver jag om polariseringen i landet och den svåra uppgift som nu möter den nye presidenten. Här är länken till artikeln.

Nej, nu är det dags att ge sig ut i solskenet i Mexico City och softa lite, kanske äta en taco eller två. Man blir tydligen hungrig av politik.

» «

Trött

Publicerat 29 november 2006 kl. 18:11 av erik

Efter en veckas intensivt arbete i Oaxaca känns det som om jag har nån infektion i kroppen. Det tär på krafterna att ständigt höra dessa sorgliga historier, människor som förlorat nära och kära.

Som svar till Ulriqa kan jag rapportera att folk här försöker leva sina vanliga liv så gott det går. Men den psykologiska pressen är påtaglig, polisen fortsätter att göra nattliga razzior och människor grips till synes godtyckligt. Är man - eller han varit - aktiv i någon oppositionell organisation så sover man nog inte särskilt gott om nätterna.

Jag har just gjort klart ett jobb och siktar nu på att komma med ettbussen till Mexico City. Behöver lite andrum.

Det kan ju dessutom bli lite dramatik där på fredag, när Calderón tillträder som president. Även om jag ärligt talat tycker att slagsmål i parlamentsbyggnader är rätt sövande.

Allt väl, dock. Med mig.

» «

Total repression

Publicerat 28 november 2006 kl. 04:19 av erik

Om det var svårt att jobba här innan lördagens kravaller, så har det inte blivit lättare sedan dess. I nuläget är man antingen med guvernör Ulises Ruiz, eller så är man mot honom och då kan vad som helst hända en. Det gäller alla, även journalister.

I lördags blev en hel drös mexikanska journalister misshandlade. Jag mötte en man som arbetar för El Financiero och som hade fått sy tio stygn (cirka tio centimeters ärr) i huvudet efter att ha fått ett våldsamt batongslag av en polis, trots att han skrikit "press" och visat sitt leg.

Trots det kändes det ändå tryggare att hänga med pressen i går än att fara runt själv, så jag gjorde det, gick på presskonferenser och sånt. Rätt kul, jag blev tjenis med både El Universals, La Jornadas och nyhetsbyrån Notimex utsända.

När jag sa att jag jobbade för den svenska tidningen Dagens Nyheter, sa någon "prosit". Rätt kul.

I dag hade motståndsrörelsen APPO för avsikt att åter bygga upp sitt tältläger vid Santo Domingo-kyrkan. Det förra brändes ned i lördags. Men i morse hade plötsligt federal polis ockuperat torget framför kyrkan.

Och inte bara det torget, faktiskt. Det stod klungor av tungt beväpnade poliser i varenda park och på vartenda torg i staden... tänk er Nytorget med tre lastbilar poliser utanför Seven-Eleven. Och i Björns Trädgård. Och på Medis. Och i Humlegården. Och... ni fattar.

Så APPO:s månghövdade ledning ställde in den demonstration som var planerad och tog skydd på universitetsområdet.

Men polisen är ute efter att gripa hela ledningen för rörelsen. Det finns arresteringsorders på i stort sett alla representanter (vilket är över 100 personer).

Tiotals husrannsakningar har gjorts runt om i stan i dag. Alla som är det minsta politiskt aktiva, även människorättsaktivister, är fullständigt paranoida. Rädslan är det som kännetecknar Oaxaca just nu.

Jag har inte fått någon rosaskimrande romantisk bild av APPO. Men deras fiende verkar älska rollen som "bad guy". Och det är inte utan att man undrar vad som hänt med grundläggande mänskliga rättigheterna i den här stan. Om de någonsin har respekterats.

» «

Dagen efter

Publicerat 26 november 2006 kl. 17:58 av erik

Minst tre döda. Ett hundratal gripna. Över hundra skadade. Ett tiotal hus nedbrända.

Det är saldot efter gårdagens kravaller.

Jag höll mig vid hotellet hela kvällen eftersom det gick rykten om att polisens paramilitära enheter åkte runt och sköt vilt mot folk på gatorna. De tre som dog avled efter att ha blivit träffade av ett hundratal kulor i en sådan räd.

Ett par kvarter från mitt hotell stod en domstolsbyggnad i full brand. Och framåt niotiden kom ett helt gäng tyskar och britter springande. De hade flytt från busstationen, som också attackerats av aktivister. Flera av dem grät av rädsla.

På så sätt blev mitt hotell hastigt till ett slags flyktingläger. Smått absurt.

I dag är det lugnare, men något säger mig att det här inte är slut än. Kanske dags att tjacka gasmask.

Jag har just skrivit en artikel för DN. Här är länken till artikeln.

» «

---

Sida: « 1 2 3 [4] 5 6 7 »