In i djungeln

Publicerat 29 maj 2006 kl. 07:34 av erik

I bland ska man ha tur också.

När jag tog kontakt med mina vänner på människorättsorganisationen Fray Bartolome de Las Casas (även kallad Frayba eftersom man annars riskerar att vricka tungan) i onsdags fick jag reda på att det i stort sett var omöjligt att ta sig ut i zapatistbyar sedan Subcomandante Marcos utlyst "Alerta Roja", högsta beredskap, på grund av händelserna i Atenco.

Alla politiska centrum, de så kallade caracoles, var stängda och de flesta byar avböjde internationell närvaro. Jag insåg att min plan att ta reda på vad som händer i Chiapas medan Marcos valsar runt i Mexico City skulle bli svår att genomföra.

Men som sagt. Man ska ha tur också. Frayba skulle just skicka iväg en delegation på en rundtur i norra Chiapas, ett område som varit off limits för såväl mexikanska som utländska människorättsaktivister i många år på grund av den brutala paramilitära grupp som verkar där.

Jag fick följa med. Och det blev en bra resa. Två intensiva dagar i flera byar och massor av intryck och berättelser om fruktansvärda öden, men också om hopp - trots allt.

Paramilitärerna i området kallar sig för Paz y Justicia ("Fred och rättvisa" - ett namn tyngt av svart ironi) och de anses vara ansvariga för ett hundratal politiska mord under åren 1995-2000. De flesta av offren var zapatistsympatisörer, samtliga civila, de flesta cholindianer.

Det var efter upproret 1994 som Paz y Justicia grundades av en lokal PRI-politiker med det uttalade syftet att slå tillbaka mot zapatisterna. Organisationen fick massivt ekonomiskt stöd av den dåvarande regeringen, pengar som gick till inköp av vapen och rekrytering.

Armén försåg dem med uniformer och delstatspolisen garanterade fullständig straffrihet. Enligt människorättscentret Fray Bartolome de Las Casas handlade det om en militär strategi, sanktionerad från högsta ort.

Med militära termer kallas det för "irreguljär krigsföring". Metoden: bygga upp en lokal milis som inte tillhör de reguljära trupperna, men som bekämpar motståndaren. Målet: slå mot civilbefolkningen i byarna och se till att gerillan förlorar sitt stöd.

Resultatet blev en terrorregim som varade i fem år. Människorättsorganisationer slutade resa till området sedan flera personer som vittnat om våldsdåd mördats kort därefter.

Efter maktskiftet år 2000 ändrade militären sin strategi och stödet till paramilitärerna försvann. Flera av ledarna för Paz y Justicia greps och sedan dess har situationen gradvis förbättrats i området. Men vapnen finns kvar och dödshoten mot oppositionella kvarstår.

Dit skulle jag.

Vi var två mexikaner, två schweizare, en italienare och två svenskar. Jag var dock den ende journalisten, de andra jobbade för människorättsorganisationer.

Det var nervöst. Men det gick bra, som sagt. Mycket tack vare att människorna i byarna tog emot oss med öppna armar. Och på grund av mina kollegors professionalism.

För att hinna till min flight blev jag tvungen att klättra upp ur hängmattan klockan halv fem på lördagsmorgonen, hoppa ombord på en skumpa-skumpa-lastbil som tog mig ned till närmaste större samhälle och därifrån ta en taxi till ett vägskäl där bussarna till Villahermosa gick förbi, bara för att sedan - i Villahermosa, som ligger i delstaten Tabasco - leta rätt på kollektivtaxibilarna och brumma iväg till Tuxtla Gutierrez i Chiapas.

Taxin hade inga nummerplåtar. Strax innan vi kom fram till Tuxtla fick vår chaufför reda på via radio att det var poliskontroller utanför staden. Så han svängde av huvudvägen, körde in i en by och sa "här får ni stiga av". Öh, jaha? Som tur var fixade han en annan taxi.

Väl framme i Tuxtla fick jag vänta några timmar på flighten, då Aviacsa som vanligt var försenade.

Sedan - swisch upp till Mexico City, där Elisabet och Janne just hade anlänt hemma hos R. Vi drogs med ut på en konsert av Svampen. Men tyvärr var den USEL - konserten alltså, inte Svampen. Vansinnig elektroskrikrock. Snacka om konstrast till livet i byarna i Chiapas...

Helt slut däckade jag i säng. Och sedan i morse - upp igen och iväg till demonstrationen i centrum, där uppemot 10 000 pers krävde att de som greps i Atenco friges. Fick en del bra bilder, det gick nästan som på rutin.

Sedan hem igen. Och - PUST - i morgon är det måndag igen.

» «

Nytt på bloggen

På cykel i DF

Kirchners storslam i Argentina

Att vara konsekvensneutral i Etiopien

Kvitter

Frige Martin och Johan nu!

Rapport från Aten

Off duty

Bloggens förstasida